Ja ibland brister det i hjärtat. Det har ju sina stunder. Att känna smärta är ju mänskligt men vad är rättvist? Inget är rättvist. Inte ens livet själv.

Ibland landar man. Ja så hårt att man verkligen är här och nu. Man vet att man lever. Plötsligt är alla dofter så tydliga. Alla rörelse så enkla och alla ljud så klara. Man är i ögonblicket. Plötsligt så går varje sekund så långsamt.

Man känner att det stramar till. Suget i magen och svårigheten att andas samtidigt så har det inte varit enklare eller tydligare. I dom flummiga ordens värld. Kommer man fram till något? Ja man får lätta på locket. Det borde ju hjälpa.

Att skriva av sig när tyngden kommer. Ja det hjälper ju ibland. Det löser inte allt men det kan hjälpa en bearbeta. Alla har vi ju vår packning på ryggen. Frågan är vad man ska fylla den med eller hur?

Nu känner jag dofter av sommar, ljuva ängar att springa barfota på. En frihet utan bekymmer men vad är det? Finns det ens? Nä man ska väl vara tacksam för alla ryggsäckar man burit genom livet. Men vad fan jag blir en jävla packåsna snart! 😉