Det var med ett självklart ja, som jag tackade ja när Ann-Sofie frågade om jag ville gästblogga. Inte bara för att ni ska få ta del av min resa utan för att Ann-Sofie är en av mina finaste vänner. Ja för mig är inte Ann-Sofie den ni kallar Sojka, utan enbart Ann-Sofie. När jag säger Sojka så känns det fel =) Detta för att vi känner varandra sedan innan bloggtiden. Oj oj nu svamlar jag iväg, skulle ju presentera mig. Emma heter jag och driver bloggen Viktkamp, det är som det låter, min viktkamp mot ett specifikt mål – ett älskat efterlängtat gryn =)

Jag gick ner massor för några år sedan och ju mer jag gick ner ju mer krav satte jag på min prestation. Det gick till en gräns där jag inte tillät mig äta något annat än det på mitt kostprogram och tränade jag inte som planerat så fick jag dåligt samvete och ångest som inte var av denna värld. Till slut orkade jag inte stå emot ångesten och det yttrade sig genom att jag nästan helt slutade träna och åt det jag inte tillåtit mig tidigare. Ni kan ju själva räkna ut vad detta gjorde med min vikt.

För drygt ett år sedan gick jag och mina prestationskrav rakt in i väggen, all min vakna tid gick åt till att fundera ut hur jag skulle komma tillbaka till min forna form och fortsätta min väg neråt mot mitt mål. Jag planerade in hur jag skulle träna och hur jag skulle äta, men psykiskt och själsligt så var jag inte på samma plan som min hjärna. Så självklart tränade och åt jag inte som jag planerat. Tvärtom!! Tränade mindre och åt ännu mer skit. Ångesten kröp under skinnet på mig och till slut brast det, jag insåg att såhär kan jag inte hålla på mer. Jag förgjorde mig själv genom alla stora krav jag satte på mig själv. Det kändes som ett stort nederlag men jag skickade en egenremiss för KBT till min vårdcentral, detta var nog bland det bästa jag kunde gjort. Det var 9 tunga månader av självhjälp, kände mig så lätt när jag slutade och såg fram emot att påbörja min nya väg mot mitt mål. Balans blev mitt ledord.

Dock så kom demonerna krypandes med mina gamla prestationskrav och jag var tillbaka. Så jag insåg att jag inte ska planera veckor med träning utan ta ett pass i taget och göra något rofyllt av denna resa. Jag älskar ju min träning, det vet ni som tidigare läst min blogg. Likadant gör jag med matsituationen, jag tar en dag i taget, för jag har ett matberoende och en ätstörning. För att undgå ångest så kan jag ibland bestämma mig, som häromdagen när jag var i Helsingör, att jag skulle dricka öl och ha semester.

Balans, våga, vilja, tillit till dig själv, älska dig själv, förlåtelse är ord jag vill ge er. Med detta kommer ni långt, oavsett om det handlar om vikt, jobb, familj osv =)

Bilden är ett bildkollage som Ann-Sofie gjorde efter ett träningspass ihop för längesen. Hon tyckte jag var så stark så hon ville ha med detta på bild. Hon sa ”Bara håll dem så ska jag fota”, fasen va jag skrattade och hade svårt att bara hålla upp dem då =) Minns det med glädje och värme!

Tack Ann-Sofie för att jag fick denna chansen. Det betyder ofantligt mycket! <3

Tack till dig som läste detta, glöm inte att just du är viktigast i ditt liv!

Massa kramar och kärlek

Emma aka Viktkamp
www.viktkamp.se