Ja, då undrar ni klart vem tjockismagen på bilden är… Linda heter jag, är 30 år och syster till Ann-Sofie. Detta är ett helt nytt sätt att blogga för mig eftersom jag i vanliga fall skriver jag om vår fallfärdiga ödegård på landet som vi precis flyttat in i. Nu  är det alltså dags att prova på att gästblogga som mammabloggare… 🙂

I augusti blir jag mamma för första gången och jag tänkte skriva lite om mina tankar kring detta.  För många är det säkert en självklarhet att vilja skaffa barn och bli mamma men det har det har det inte varit för mig. Jag har själv haft en ganska så trasslig uppväxt och min mamma har inte varit den bästa förebilden. Därför har jag medvetet väntat med att skaffa barn för att kunna bearbeta mitt förflutna och därmed bli en så bra förebild för mina barn som möjligt.

Vad är då en bra förebild? Att det inte finns något enkelt svar på den frågan har jag förstått  mer och mer allt eftersom jag har bearbetat mina problem. När jag påbörjade min resa trodde jag att den perfekta mamman fanns, vilket i min värld innebar att vara en stark kvinna (vad det nu innebär) som har  tydliga ambitioner i livet, ett presigefullt jobb som hon trivs med samtidigt som hon lagar den godaste maten och bakar de godaste bullarna. Hon är varmhjärtad och alltid pedagogisk och glad.

Såhär i efterhand kan man ju skratta åt min naivitet men när jag var yngre och levde i min dysfuntionella familj såg jag bara ytan av alla andra utåt sett välordnade familjer. Inte tänkte jag tanken att saker och ting inte alltid är vad det ser ut att vara och att andra familjer också har problem. Tanken att barnen till de bullbakande mammorna inte alltid är så lyckliga slog mig inte. Det var med blandade känslor jag kom till insikt att den prefekta familjen inte existerar och att inte heller jag kommer att kunna bli perfekt.

Kanske är det så att den perfekta mamman inte är något att eftersträva.  Den bästa mamman är kanske full av brister och gör kanske massor med misstag. Vad är det då som skiljer en bra mamma från en mindre bra sådan? Jag tror mycket handlar om att som förälder inse vilken enorm makt man har över sina barn och hur mycket ens handlingar faktiskt påverkar dem. Denna insikt tillsammans med en förlåtande inställning till sina egna misstag och brister tror jag är en bra grund för att bli en så bra förälder som möjligt.

Mycket kärlek till er!

Linda