Ja vem kunde tro det om mig. Men om jag det blir för mycket så kommer monstret fram inom mig. Som igår, det var bara grej efter grej som hände och jag blev bara mer irriterad. När jag sen skulle ut hittade jag inte nappfan och när jag väl hittat den och redan var försenad så sätter jag mig i bilen och kör till en stoppskyllt och där får jag motorstopp efter motorstopp. Ja det är något fel på bilfan men vi har inte fått tummarna loss att lämna in den på fix. Vad händer då? Bilen bakom börjar tuta. Jag tänker skojar du med mig!! Värmen stiger i mig och jag känner för att typ så sönder vad som men jag tvärbromsar och sätter på varningsblinkers. Kliver ur bilen och känner hur jag kokar. Jag visar med armen att dom ska veva ner. Dom vevar till slut ner (jag förstår deras  skepticism) och då SKÄLLER jag ut dom ”Vad fan tutar ni för, ser ni inte för i helvete att det är fel på bilfan!”. Dom båda kvinnorna säger något, jag vet inte om det är till varandra eller till mig för jag hör bara min egen förbannade röst. Sen sätter jag mig i bilen och dom kör vidare. Såklart är jag så förbannad att jag även hör gråten i halsen men vad bryr sig dessa förbipasserande bilarna. NADDA. Jag lugnar ner mig efter att ha ringt mannen och bilen funkar igen. Mannen tröstade mig att det var rätt åt dom när jag själv ursäktade mitt agerande. Tänk om det typ är någon i byn som man sen ska träffa. Ha ha ha ja akta er för den morsan liksom! 😉