När jag sen började högstadiet på Hermodsdalsskolan så vände allt till det bättre. Fast då började andra problem men däremot blev jag mer populär och jag upptäckte att killar faktiskt tyckte om mig. Jag började min resa mot bättre självkänsla dock så knackade hormoner på ännu mer och bråkade med kroppen. Vilket blev till dåliga beslut som blev starten till en depression. Det blev års brottande men trots det gick ja klart skolan med godkända betyg. Mamma har alltid känts i nacken och jag vågade inte misslyckas.

Jag har alltid legat på målsnöret och haft lite flyt. Jag vet inte vad som ger mig detta i livet men trots allt hemskt jag varit med om så har saker och ting alltid löst sig. Mycket går att bearbeta och det trodde jag inte förr. Saker man aldrig trodde skulle överleva överlevde man. Tyvärr är vissa saker för privata för att dela här. Alla har ju saker som är för privata. Men ibland snuddar man på det. Jag glömmer också men allt försvinner inte. Någon gång kommer man ihåg. Men jag tror det är bra. Det är bra för man känner sån tacksamhet över livet man har nu…fort.följer…