Tack så mycket för alla fina ord jag fick av er när jag skrev texten ”Född med silversked i munnen, nä inte jag.”

Nu fortsätter jag.

♥♥♥

Nu vill jag mer prata om att det går att bygga upp sig. Det går att kämpa. Jag och min man är av samma karaktär. Hur djupt vi än är i skiten så kämpar vi för att komma upp till ytan.

Min man är en kämpe och jag glömmer många gånger bort vad jag själv åstadkommit. Fast när det egentligen varit något vi gjort tillsammans. Vi kämpade innan vi träffades men vad vi lyckas göra tillsammans är ju något helt galet underbart tycker jag. Förutom lilla Isak som egenligen bara krävdes vår kärlek så har vi byggt upp våra liv men fört jobbiga jobb med skit lön till bra jobb med bra lön och när det gäller mannen hade han ju bra lön men en skit arbetsplats rent ut sagt, det vet ni ju efter att ha läst det här.<—

Men nu studerar mannen för att nå sina mål. Han kämpar verkligen på en utbildning som är svårare än man kan tänka sig. En intensiv 2 års utbildning som behandlingspedagog men han kommer bli en så bra en. 🙂

Jag själv jobbar på kundtjänst och sitter i telefon hela dagarna. Jag har trevliga kollegor och én bra arbetsplats. Här kan jag tänka mig stanna ett tag och när det gäller varseln vi hade så ser läget stabilt ut nu.

Men det har ju som sagt inte alltid varit så bra. När jag tänker tillbaka så minns jag inte så mycket av min barndom. Jag tycker det är så sorgligt att inte komma ihåg. Vet inte om det blivit värre sen mamma gick bort för snart 3 år sen. Vad tiden går fort asså. Min älskade fin mamma. Ja vi hade det tufft när vi var små men inte så konstigt när ho hade skit uppväxt av sin mor. Mamma fick mig som 19 åring. Eller hon hade precis fyllt 19 år när hon fick mig. Jag förstår att det inte är lätt. Jag hade jätte mycket aggressionsproblem när jag flyttade hemifrån och jag kan bara tänka mig hur det då var för mamma efter hennes uppväxt.

Fast jag tror ändå jag hade bra i början och vad jag förstått det av andra. Det var när man blev äldre som det blev jobbigt hemma som jag skrivit tidigare.

Jag vill ju skriva så mycket men hur mycket får man liksom skriva så här mitt på nätet så alla kan läsa det. Jag vill bara skrika ut alla hemska saker min mormor gjort och varför jag inte har någon kontakt med den häxan men kanske säger lagboken annat om vad man skriver offentligt. Någon som vet? Får jag skriva att hon är en falsk häxa som jag kanske känner är skyldig till att min mamma inte lever? Men vad vet jag, jag vet inte men det verkar som att elaka människor lever läånge. Ska jag kanske skriva en roman och byta ut namnen? För hur funkar det att skriva en memoar? Får man skriva vad som om personer för dem kanske hävdar att det inte är sanning eller bli förbannade att man talar ut?

Skönt är dte iaf att ha en blogg där man kan tala ut. En en massa underbara personer som peppar en. Visst har jag tagit mig igenom en del och det förflutna är inget som plågar mig så men det finns ändå där och man bär omkring en smärta eller sorg resten av livet fast man ändå har bearbetet det. Eller har man?

Att förlora sin mamma är hårt. Det har fått en att funderar mer över livet. Att bli rädd för döden. Och rädd för att förlora fler man älskar. Mamma och jag var ändå varandra väldigt nära trots våra konflikter. Och vi byggde upp våran relation mer med tiden ett tag efter jag flyttade hemifrån om ändå en annorlunda relation då vi var mer som kompisar och delade på allt. När hon begravdes så begravdes också en del berättelser eller hemligheter vi hade som ingen annan visste.

Att se mamma på sjukhuset var fruktansvärt. Jag känner att jag vill gå tillbaka till det. Det där samtalet min mormor gjorde till mig. Hon ringde och sa att nu måste hon berätta oavsett om mamma bett henne om tystnaden och att mormor inte skulle berätta att mamma låg på sjukhuset. På tionde dagen valde min mormor att öppna käften. Då hade mamma blivit så förgiftad i kroppen att hon inte kunde prata längre. Mormor varnade inte mig eller något när hon förklarde att mamma var på sjukhuset och lät väldigt luddig och skum. Hon sa att det är på den och den avdelningen som min mamma låg och att det var första dörren till vänster… jag skyndade mig och min kille följde med.

Väl inne i rummet fick jag syn på en annan kvinna. Sängen ligger högt och en svullen kvinna som är helt gul och utploppade ögon ur ansikten som såg ut som en familjemedlem av Bart Simsons. Hon såg ut som en seriefigur och jag hann ju före min kille som snabbt såg den här kvinnan med. Jag höll andan och skyndade ut ur rummet.

M mötte upp mig utanför rummet jag säger till honom:

”Är det min mamma? Är det hon? Nä det är det väl inte.”

”Jo” Svarar M asså min kille. Han hade kallat på min mamma. ”Gaby, gabby” Då hade hon med hes röst svarat ”Ja”.

Jag bröt totalt ihopa, att det var min mamma som låg där var helt overkligt. Det var inte hon. Den bilden som jag såg när jag stormade in och såg hennes sådär har etsat sig fast i mitt minne. Det var som om min mormor hade väntat till rätt tidpunkt då min mamma var som värst och sen ringt oss. Ja hon är rätt sjuk ska jag säga. Dessutom hade jag fått veta tidigare om mamma så kanske vi hade hunnit byta några sista ord. Mormor tänkte bara på sig själv för jag vet hur hon tänker.

Nä nu blir det för tungt, får bryta men fortsättning följer…

My good, det blir bara längre och längre ja om någon orkar läsa…