I en bil farandes hemåt med bara mig i och full fräs körde jag hem och tårarna rann. Tänk jag kan gråta, jag kan känna. Ja ibland så känner jag mig som den stålkvinna jag är men jag vill också kunna känna, kunna gråta, kunna vara den där känsliga jag också brukade vara.

Ja varje sak har ju sin positiva sida och negativa sida. Men med allt runt omkring mig har jag liksom inte kunnat känna något. Jo såklart glädje och kärlek men man behöver också minnas och man behöver gråta. Jag trodde jag hade glömt hur man gjorde.

Men oftast har man full bil eller ett hektiskt liv med småbarn. För tro mig att det heter just mammaledig är INGEN ledighet. Så då kan man inte bara gå in i sig själv och riktigt känna efter men en bilfärd efter att ha lämnat ungarna hos svärmor igår gjorde susen. Högt som fan. Sjunga ut sina känslor och gasen i botten. Prova vetja! 😉

Det jag tänkte på var hur livet förändrades för många av oss i vår familj/släkt. Mycket tråkigheter och jag tänker inte bara på min sorg utan jag går igenom hur det var för var och en. Min kusin som först förlorade sin mamma plötsligt och sen också sin pappa. Att bli vuxen fort. Att jag förlorade min mamma. Och att allt bara kan vändas upp och ner plötsligt. Och plötsligt så känner man tacksamhet över allt positivt man får som att få barn och egen familj.

Ja tänk om man bara fick hämta några goa från livet efter och bara få visa dom hur vi har det. Få prata en stund och säga det där man ville ha sagt. Kanske ge en extra kram. Åh ibland bara jag önskade.