Jag har fått den fantastiska äran att få vara en gästbloggare Sojka. När jag frågade henne om det fanns någon speciell tema eller ämne att förhålla sig till, svarade hon att jag skulle skriva om vad som helst som stod mig nära hjärtat. Det tog inte många sekunder innan mitt hjärta påminde min hjärna om vad som står den närmast:
Min son och hans tidiga ankomst till denna värld.
Låt mig få berätta för er lite kort om vår och hans resa in till denna värld. Den 6:te Juli 2012 fick vi helt oväntat och oplanerat veta att vi väntade barn, dagen innan vår bröllop. Fram till ca vecka 27-28 hade jag en relativt bra graviditet, lite foglossningar men annars kände jag mig lycklig, vacker och jag strålade. Runt vecka 27 började jag svullna upp, mina händer svullnade upp och jag fick karpaltunnelsyndrom (fingrarna svullnar upp, man tappar känseln och det gör ont att böja fingrarna och röra på armen). I samma veva fick jag en akut tid på min MVC. Där kunde hon konstatera att mitt blodtryck låg på 160/110 och jag skickades med ilfart till SÖS Spec MVC. Där kunde man konstatera att jag hade högt blodtryck, släppte äggvita i urinen och hade högt blodsocker. CTG visade att vår grabb mådde bra, men jag lades in. Nu försökte de hitta rätt medicinering för att kontrollera det höga blodtrycket. Denna omgång låg jag inne från den 17/12-21/12. Mitt höga blodtryck stabiliserades med mediciner, jag hade drabbats av svår havandeskapsförgiftning, jag fick även börja ta medicin mot bukspottskörteln och insulin mot graviditetdiabetes. Min värld vändes plötsligt och snabbt upp och ned, flera tabletter om dagen, blodsockerkontroller och insulinsprutor. Jag blev utskriven och sjukskriven.
Den 25/12 började jag svullna upp något enorm, mitt ansikte var svullen, min svalg och detta varnade läkarna mig för att reagera på och åka in. Så på natten den 26/12 åkte vi in till akuten och jag blev inlagd igen. Högre dos på blodtrycksmedicinen och kortison sprutor för att påskynda lillens lugnutveckling ifall han skulle behöva tas ut. Läkarna informerade mig att jag nog inte kommer att gå längre än till vecka 34. Vi fick träffa en barnläkare och besöka neonatalavdelnigen. De närmaste 2-3 veckorna var de mest traumatiska i mitt liv. Jag mådde dåligt. Blodtrycket vägrade bli stabil, jag blev stucken för prover 2 ggr om dagen, utöver alla blodsocker stickningar, insulin och sprutor mot blodproppar då jag var sängliggandes. TUL:en började visa att grabben inte växte som han skulle. Ovisheten, väntan, sorgen, oron, rädslan och ilskan var en del av vardagen. Jag, vi, levde i förtvivlan inom de fyra väggarna av mitt sjukhusrum.
Den 3/1 var jag hemma på permission. Tanken var att spendera natten hemma & komma in vid 8. Sent på kvällen började jag få så hemska smärtor i mellangärdet att jag trodde att jag skulle då. In till akuten igen. Jag fick smärtstillande och man misstänkte att nu började mina organ bli påverkade av havandeskapsförgiftningen. Fick smärtstillande och proverna fortsatte att tas. Dessa hemska nålar, jag såg ut som en knarkare. Svullnaden i kroppen fortsatte. Jag började gå upp 1 kg per dag i vikt. Min kropp var icke igenkännbar. Jag trodde att jags kulle spricka. Den 9/1 åkte mitt blodtryck upp i skyn igen och smärtorna i mellangärdet var hemska. Proverna visade en stor försämring på både njurar och lever. Klockan 19:00 bestämdes det att tidigt på morgonen dagen efter skulle jag snittas. Jag skulle bli mamma, 2 månader för tidigt.
Så kom dagen, den 10:de Januari 2013 klockan 10:21 förlöstes vår son med kejsarsnitt i vecka 31+5. Han vägde 1653 gram och var 40 cm lång. Han lades in på neonatalen med andningshjälp, sond, medicinering och så mycket mer. Nu började vår 1 månad långa resa på neo. Där man även där kastades mellan hopp och förtvivlan. Jag fick hålla min lilla son i famnen 4 dagar efter att han föddes för att han hade en kateter i naveln och låg i en kuvös. Allt vi hade läst om i böckerna om födelsen, bandet, första tiden hemma osv, det var långt ifrån, så långt ifrån. Den verkligheten vi hamnade i var långt ifrån den man läste om i böckerna och allt detta, vår tid på neo, tiden efter, all tid av bearbetning, all sorg alla tankar, känslor, förluster, sorger, men även glädje och tacksamhet delar jag med mig om i min blogg, öppet, utan skam.
Vill ni läsa vidare om vår historia så besök gärna min blogg: http://alisagonzalez.se 🙂 Jag har kategorier från tiden på sjukhuset, tiden på neonatalen, hemsjukvården hemma, en prematurmammas tankar och mycket mer. Utöver allt detta delar jag med mig om vardagen som fru, mamma till min idag fantastiska 18 månaders grabb, mitt jobb, min passion för mode, skönhet, heminredning och matlagning.
Välkomna in till min värld och glöm inte att lämna ett litet spår efter dig! Varma sommarhälsningar från mig till er alla! <3
