Jaha, vart ska man börja då? Kan börja med att det är Ann-Sofies syster Lollo som skriver. Vad jag egentligen ville berätta i detta inlägg är hur mycket min storasyster betyder för mig. Hon är så mycket för mig att jag valde att skriva om henne i mitt slutprojekt sista året i gymnasiet, mesta dels om hennes mammaledighet, men även vem hon är.

Hon har ju skrivit lite djupare om sig själv i bloggen, men självklart skriver man inte allt. När jag var mindre förstod jag förstås inte allt, hon berättade inte allt för mig. Varför göra mig orolig, och berätta saker jag förmodligen inte förstod då? Idag vet jag det mesta, jag vet hur hårt hon har kämpat. Min syster har kämpat sig uppåt sedan hon var 18 år, alltså snart två år yngre än jag är idag. När hon berättat så mycket för mig den senaste tiden, så gör det ont i mig att jag inte kunde hjälpa. Dock är jag extremt stolt över henne idag, två jobb, familj, en till bebis på väg och hon är lycklig.

Sedan jag var liten så har hon varit min förebild, min “Aja”, som jag kallade henne. En dag jag minns så väl var den dagen vår mamma berättade att jag och Ann-Sofie bara var halvsystrar, det kändes som min värld rasade på något sätt, jag blev ledsen för vi inte hade samma föräldrar. Jag trodde att vi inte hörde ihop lika mycket då, ja jag var väl kanske runt 12 år. Självklart så hör vi ihop, vi är riktiga systrar. Vi känner att vi är systrar, då kvittar det om det ens är samma kött & blod.

Detta blev nog ett rätt långt inlägg, men det jag ville berätta är hur underbar hon är, hur stark min fina storasyster är. Vi har gått igenom mycket, väldigt jobbiga saker, som till exempel vår mammas bortgång. Vi finns här för varandra, kvittar om vi inte pratat på flera år, vi hade vetat var vi står. Vi vet att vi ALLTID kommer ha varandra, i alla lägen. För mig är det viktigt att berätta för mina nära vad de betyder för mig, jag är rädd att det en dag är försent, som med mamma.

Ann-Sofie, min Aja jag är så tacksam för allt du gjort för mig. För att du alltid stått vid min sida, beskyddat mig. Ja du kasta väl ut mig från ditt rum när jag var runt 5 och satt i dina killkompisars knä många gånger, men jag ville vara hos dig, min förebild sedan flera år tillbaka. Jag kommer alltid stå vid din sida, jag kommer älska dig tills sista dagen.

Har ni någon som är väldigt nära och speciell för er? Någon som ni hade kämpat för att ha hos er oavsett vad? Glöm inte att berätta för dem hur viktiga de är!