Jag ska vara glad att jag kunnat ha han så här länge som vi haft. Han är ändå 1,5 år och jag kände i Januari att han är redo. Sen måste jag börja fulltid till en början för att komma ikapp alla skulder för att jag stannade hemma ett halvår längre. Men jag kommer försöka få någon att hämta honom kl 15:00 men går inte det så är det inte så mycket att göra. Tyvärr klarar vår ekonomi inte att jag går ner i tid. Inte just nu. Här har vi prioriterat så gott det går. Skulle vi prioritera mer så kommer det skada sonen på annat sätt. Mer skulder i längden, mindre pengar till mat osv.
Tycker det är fel att vara så anklagande som du är. Det låter så trots att jag håller med om att det är målet men hur bra det än låter att man kan leva på existensminimum så det inte ens alla som klarar det!
Kan jag längre fram gå ner i tid så gör jag men annars får jag fortsätta som jag gör och tror är bäst. Alla barn är olika och funkar olika i olika miljöer. Det gäller såklart att känna efter vad barnet klarar. Skulle jag märka att Isak mår dåligt eller på något sätt tar skada av det så skulle jag ju gå ner i tid på något sätt även om vi skulle må dåligt på annat sätt av det.
Jag växte upp med en mamma som var ensamstående med mig och jag gick mycket på dagis. Jag minns att jag älskar det och har alltid varit väldigt självständig. Men däremot min syster var lite mer krävande som lite ( stor ålders skillnad och min mamma träffade en ny man) Och då var dem ändå 2 och hon var mycket på dagis för mamma var egen företagare och ”pappa” chef på ett företag och där var det kanske mindre bra kan jag tycka. Fast hon blev bra till slut även hon. 🙂

Så det är olika från barn till barn och som förälder så tycker jag såklart att man ska prioritera barnen och det är verkligen sorgligt dem som KAN göra det och inte gör det. 🙂