M sa något väldigt klokt. ”Att gråta är medicin”. Så rätt så. Efter att det varit lite mycket. Känt att jag skulle gett fan i att blondera utväxten själv, att försäkringskassan gång på gång lovade mig utbetalning och får lite på att dom säger att det kommer på fredag, att det sen kommer onsdag, och sen kommer pengarna på måndag. Ja denna gången ska det komma på fredag och det enda man kan göra är att vänta och hoppas att pengarna kommer. Jag har till och med blivit uppringd av någon chef som lovade mig utbetalning. Helt jäkla sjukt! Det sjuka är att man kan inte göra något. Jag kan liksom inte skicka någon påminnelseavgift till dom!

Hur som blev det mycket. Ångesten började stegra. Men efter några samtal, en promenad och ett avslutande samtal från försäkringskassan så bröt tårarna ut. Vad var då inte mysigast än att få känna M:s armar runt mig och höra att det ordnar sig. Hans trygga ord gör så mycket. Jag kände genast en lättnad och sa det till M. Ja det är klart svarar han. Att gråta är medicin.