Jag tänkte nu vika ut mig! Ja inte så med bilder utan med ord. Förstår att många av er vill ha bilder på mig näck men här kommer ett inlägg helt utan bilder och vi får se vem som orkar läsa! 🙂

Både jag och min man har fått kämpa i livet och fått bygga upp det från ingenting. Min man som kommer från krig och en familj som han ett tag inte hade kontakt med och en massa annat men nu är det inte han det handlar om men jag vill nämna det för jag tror det är där vi klickar, vi har mycket djup i våra ögon av våra erfaraneheter i livet. På gott och ont men jag väljer att se det som något som gjort mig stark och på så sätt även något positivt.

Nu kommer jag skriva väldigt personligt utan att vara för privat. För exakt allt kommer jag inte utlämna och jag får se när jag är redo för att berätta allt eller iaf delvis för vissa saker kommer jag alltid hålla privat för att dem är just för privata.

Jag hade det tufft när jag växte upp på många sett. Första riktiga familjen var min mamma och min morfar. Och båda 2 har lämnat denna jord. Några som jag spenderade mesta tid med i flera år utan någon annan familj. Ja hur är det? Jo jag hade ju verkligen goa vänner när jag var riktigt liten. Väl i mellanstadiet blev det däremot mycket tuffare för mig och blev retad för att jag hade så lätt för att börja gråta. Men med den tuffa uppväxt och att växa upp utan pappa och en riktig familj satte sina spår.

En lycklig tid var dock när mamma träffade B. Som skulle till att bli min ”pappa”. I början gillade jag han inte alls. Jag var 5 år gammal och tyckte vi hade bra utan honom. Men med tiden blev vi nära vänner och jag frågade till slut om jag fick kalla honom för pappa! Med tårar i ögonen blev B så lycklig av frågan. Jag minns att han hade sådan humor att det var galet. Vi åkte på utflykter och resor. Han var alltid så rolig. Men så var det inte senare i tiden.

Men tiden gick. Och en annan lycklig stund var när jag äntligen fick mitt första syskon. Louise heter hon. Jag hade inte hunnit fylla 10 år och tills idag är hon en stor kärlek för mig. Vi är så tajta, trots att vi inte hörs. Kärleken till denna tös är obeskrivlig och jag minns att det var så jobbigt att lämna henne när jag flyttade hemifrån. Skulle jag lämna henne i skiten? Vem skulle ta hand om henne? Vem skulle vara hennes beskyddare om inte jag var där?  Känner gråten i halsen på mig när jag skriver detta… men jag försökte tänka att det är bättre att bara en mår dåligt än 2 och jag kan ju inte vara där hela tiden och var tvungen att först tänka på mitt eget mående. Kanske kunde jag hjälpa henne utifrån. Hon kunde ju sen komma när hon ville. 

Detta var ett mycket tufft beslut men jag kunde inte bo hemma. I det helvete rent ut sagt!

När jag väl flyttade hemifrån och det gick på en dag från att jag bestämt mig. Så hade mina föräldrar sparat hela ett tusen kronor till mig som jag skulle få spendera när jag flyttade hemifrån! Och så gammal är jag inte så att det var värd något på den tiden. 🙂

Med detta menar jag att jag verkligen inte hade en silver sked, om jag ens hade en träsked, jag undrar.

Till slut fick jag ett jobb, jag jobbade och slet och hade turen att få en fantastisk fin etta med kök som man kunde sitta i och ett kylskåp som jag kunde fylla med vad jag vill!

Jag tror förresten det tog ett år innan min mamma hälsade på min lägenhet. Men kylskåpet igen. Det var något av det bästa. Ingen hackade på mig när jag öppnade det och tog vad jag ville. 🙂 Jag kunde springa i den hur ofta jag ville. Ingen hackade på mig för hur jag tuggade, eller hur jag gick eller om jag grät. Ingen hackade på mig att jag inte hjälpte till eller på något sätt påpekade hur värdelös jag var! Det var kärlek. Kärleken till det ensamma och tomma. Det var vad jag gillade och som fick mig att till slut hamna i en depression…

Jag slet och hade mig som jobbet som servitris och jag började också dricka varje dag för att kunna varva ner men det var ju det man gjorde när man fyllt 18 och skulle festa och leva livet. Jag kunde arbete 10 dagar i streck och satt ibland och bara grät av utmattning när kvällen var slut. Jag jobba för den fattigaste jäkla lönen ska jag säga och chefen bara tryckte ner mig när jag försökte förhandla om min lön som jag var rätt till. I den åldern går man inte till facket helt enkelt.

Efter de dagar man jobbat och däremellan klämt in festande och ibland noll timmar sömn emellan arbetsdagarna så var det bara en tidsfråga innan det spårade ur. När man sen var ledig så njöt man verkligen. Jag har aldrig njutigt så mycket av helgdagar som då. Det går inte beskriva känslan man hade och man var både lycklig och ledsen samtidigt. Men jag var tvungen att få ihop till hyran och mat på bordet. Och jag klarade mig alltid fast det ibland var svårt. Det lyckades alltid lösa sig och det kändes som att det fanns någon som vakade över mig att när det precis höll på att gå åt skogen så dök någon hjälpande hand upp.

Det är galet vad man glömmer som man varit med om men som kommer fram när man börjar tänka. Alla händer som sträcktes till mig. Jag vill idag tacka alla som funnits där för mig. I både bra tider och i svackorna. Jag vet att det är flera som jag inte ens umgås med som fanns där för mig. Ni vet vem ni är. Dem jag kunde ringa när som om hjälp som sprang hem till mig när jag kände att nä nu vill jag göra slut på mitt liv. Nu klarar jag inte mer. Tack till er och all kärlek till er och er framtid. ♥

Fortsättning följer…

Om du läser detta har du nog orkat läsa igenom hela texten. Detta måste ha varit det längsta inlägget jag någonsin skrivit men jag känner att det är dags att få ut det. 🙂

Kram♥