Jag har tyckt det varit jobbigt ett tag nu att lämna Elias på dagis. Barnen går på samma dagis på olika avdelningar. Isaks avdelning är helt fantastiskt men på Elias har de bytat så mycket personal känns det som. Dessutom har hon supergulliga som skolan in Elias haft semester och det förstår jag ju att man måste. Men den ordinarie tanten som jobbar hon känns känslokall på något sätt. Jag förstår att man ska vara duktig på sitt jobb och ha distans men jag anser också att man måste ge kärlek till barnen. De andra har gett så mycket kärlek till Isak och det har gått bra ändå. När jag efter semestern lämnade en förtvivlad Elias till fröken så att han kom med framsida kropp mot fröken för att överlämnas men också få tröst anser jag. Men då tar hon och vänder han ut från kroppen och säger att jag vänder dig så du inte skriker i mitt öra. Och hon vänder han ut från kroppen. Då känns det som att man inte vill ha så mycket närhet mot barnet. Visst jobbigt om ungen skriker men kanske blir han tystare snabbare om han får vara vänd mot fröken?
Men så tänker jag att kanske gör hon detta för att inte förstärka att det är hemskt att mamma går. Kanske gör hon så för att liksom bara så ja det är ingen fara för att inte göra en stor grej av det. Men mitt mammahjärta brister. Andra fröknar säger sen att han bara är ledsen en kort stund men jag känner ju att tänk om han inte får den tröst han behöver när något händer osv. Usch jobbigt att känna så. Jag tänker tänk om han inte trivs på avdelningen. 🙁 Men idag när jag lämnade honom så gick han själv in utan att gråta. Men då var också hans inskolningsfröken Maria där som jag tycker så mycket om. Dessutom har jag fått höra att hon bara har vikariat och ska sluta i början på nästa år och jag får panik av tanken. Vad ska jag göra liksom? Elias måste ju fästa sig åt någon annan annars kommer han ju inte må bra kanske…
Ta ett djupt andetag. Det gör ont! Vansinningt ont men det kommer gå fint. Den äldste av mina söner överraskade med att ha den jag tyckte var surast och avigast av fröknarna som sin favorit. Hon kanske agerar på ett annat sätt när du gått ut genom dörren. Hon hade definitivt inte varit kvar som personal om hon varit förkastlig.
Ha ha vad jobbigt men samtidigt bra ju. Tänk om han inte alls trivdes! 🙂
Mamma hjärtat gör lite ont där ju..
Man vill ju känna ett lugn och en trygghet i att där är trygghet, närhet, säkerhet och tröst när man inte själv är där….
Ja men visst är det så! Jag är glad och tacksam för att på sista tiden har där varit någon ny och jättegullig på dagsi! Jag har ingen aning om vem hon är! Kanske skulle fråga det?? haha Men känns bra och Elias gråter inte när jag lämnar honom mer.
Lite närhet tröstar snabbt ett barn. Han skriker väl inte högre än andra?
🙁 han låter ju en del när han blir så förtvivlad. 🙁 men ändå
Super sööt bild! 🙂
Tack 🙂
Jag gick i förra veckan igenom något liknande med min dotter, och hon är ändå snart 4 år, men det var ändå väldigt jobbigt.
Jag kunde inte låta bli utan jag sa ifrån och vi hade möte, jag och den inblandade förken, dagen efter. Jag sa hur jobbigt jag tyckte att det var och att jag var orolig att hon inte fick den trösten hon behövde och att de på något sätt missade när hon blev ledsen eftersom hon, istället för att stortjuta går undan och gråter i ett hörn. Det är viktigt att vi känner förtroende för de som tar hand om våra barn. Jag tycker du ska förklara hur jobbigt det var. De ska ju anpassa situationen efter individen. I detta fallet behöde Elias tröstas och istället kunde hon ju tagot emot honom och gått iväg med honom för att få honom att tänka på något annat. Efter vårt möte känner jag mig mycket bättre till mods. Jag tycker du ska säga vad du känner.
Tack för peppen! Jag ska absolut ta upp detta om jag känner så igen! Det är mycket bättre nu men har lovat mig själv att säga något direkt. Bara det att jag är så känslig så jag börjar böla om jag ska prata haha det är min stora last att jag är så känslig.