Jag kan inte fatta att Isak blir 3 år om en månad. Han har blivit så stor och från ingenstans så är det nästan ibland som att prata med en vuxen. Ja ibland då! Sen är han mer som en bebis ibland när han vill fjanta sig. Nämnde jag att han var i trotsåldern? Ha ha… ja och man kan verkligen se hur han testar. Och vissa saker förstår jag mig inte på men på något sätt har det lättat lite sen han började på dagis. Vi gick ju nästan på varandras nerver här hemma.

På dagis går det bra. Vi hade ju inskolning och sen torsdag och fredag skulle jag lämna som vanligt och han blev så ledsen när jag skulle gå. Det gjorde så ont i hjärtat. Så här var han inte på förra dagiset. Men det har väl med hela situationen att göra. Men det är inte så att han gör motstånd han säger bara att han vill inte och gråter. Han kramar mig och vill krama lillebror som är med. Sen ska han krama mig igen och pussa mig på munnen och på kinden. Sen ska lillebror ha kram igen och puss på kinden och handen. Plutt!

Men så fort jag har gått så är allt bra. Bara själva avskedet. Men jag förstår, vem älskar inte mig. Alla mina vänner gråter när dom ska gå. Tss… 😉 Nä men vi har en sån stark relation ändå trots att Isak fått lillebror. Har hört dom som det blivit sabbat för. Nu måste jag bara bibehålla den relationen. Jag försöker lyssna och prata med honom mycket efter dagis. Åh vad jag älskar den grabben!

Något man får höra ofta nu är att Isak är en stor pojke. 🙂 Han säger dessutom till en när man ska säga att han varit duktig och när man ska säga wow åt något ha ha.