Bilden tagen och redigerad av AnnaNilsson.cc och jag har lagt till Sepia-effekt på den.

Idag var jag hos barnmorskan. Med 8 dagar kvar till beräknad förlossning så hoppas jag innerligt att det är sista besöket! Väl där så bröt jag bara ihop i gråt. Jag är inte den som bryter ihop utan jag är den som biter ihop och kämpar. Jag har lärt mig den tuffa vägen genom livet mer än någon kan ana. Jag hade planer på besöket att berätta att det är jobbigt nu. Det gör ont, det är förvärkar, det är foglossning ja det är ALLT precis nu. Jag ville förklara, jag ville berätta.

Men är det något jag suger på är det att berätta känslor eller att öppna mig och säga att nä jag mår skit så oftast väljer jag det lättaste att säga att jo det är helt okej, biter ihop och ler. Det är det lättaste. Men jag inser efter idag att jag har det nog tuffare än jag själv insett. Jag visar sällan utåt hur jag känner. Tack och lov för att min barnmorska såg igenom mig och hon erbjöd själv att det man kan göra är ett försök till hinnsvepning för att försöka reta igång förlossningen och även om jag nog var mogen nu som omföderska så vill man ändå vänta till beräknat datum. Så jag fick en ny barnmorsketid den 22 mars. En dag efter beräknat och har jag inte fött då så ger vi det ett försök.

Nu hoppas vi ju att jag slipper gå på det besöket och att förlossningen drar igång redan innan. Men det känns så skönt att bara veta att man kan göra ett försök med en hjälp på traven, bara det gör det hela lite överkomligt att bara veta det. 🙂